Borta
Igår kom Tuva bort. När vi var ute på Bonäsudden så var plötsligt Tuva borta. Trots att vi ropade så hittade vi henne ingenstans. En stor skog och en liten tjej. Bonäsudden ligger två och en halv kilometer från parkeringen och det är en fin vandringsled dit. Och tillsammans med Friluftsfrämjandet känner man sig trygg tillsammans med alla andra familjer. Men när man helt plötsligt inte kan hitta ett av sina barn så känner man sig allt annat än trygg. Någon föreslog att jag skulle springa längst stigen mot parkeringen för att se om hon inte gått med någon. Det hade hon inte, hon hade gått iväg själv. Nästan halvvägs hittade jag henne där själv på stigen. Familjerna som hade gått framför och bakom hade trott att hon tillhörde sällskapet bakom och framför. Tuva ville komma först till bilen, därför hade hon passat på att smita före oss när hon ändå sett att andra börjat gå hem.
Alla tankar som man hinner tänka när ens barn försvinner. Alla känslor. Tiden går fort, men ändå långsamt. Det brusar i huvudet och hjärtat hamrar. Även långt efter väcks känslorna och tankarna.
Spring aldrig någonsin ifrån mig igen Tuva!
